Att kämpa

Det är så lätt för människor som redan nått till en punkt i livet där de känner sig tillfreds med allt (eller åtminstone det materiella) att säga att de verkligen  har kämpat hårt, och att kämpa innebär då ofta en rad olika  ansträngningar som att ringa runt, skicka Mail, synas, ta plats, fått avslag på avslag men aldrig gett upp osv. Men viljan tog dem tillslut till målet. Och så har man ju såklart delmål som man såklart är duktig på att skriva ner och aktivt jobba mot.
 
(null)
Och så finns det ju personer som t ex haft en fruktansvärd barndom som har fått kämpat sig fram i livet men det är ju helt annorlunda. En slags ofrivillig kamp som man helst vill slippa, men vill man överleva så är det "bara" köra på..
 
Men.. det finns också människor som sliter ihjäl sig för att överleva dagen, "utan anledning". Man kanske inte har haft en dålig barndom, man kaske inte har ekonomiska problem, kanske har alla förutsättningar för att kunna vara lycklig (lycka verkar vara prylar och pengar) osv men lever i total ångest. Oro, vilsenhet, dålig självkänsla.. Klaarar man av att kliva upp, klä sig och fixa mat så har man gjort ett enastående jobb. Jag önskar ervmänniskor som "inte har något att klaga över" men mår skit, all lycka.  
 
Att stå ut är också att kämpa även om det varken ger pengar eller ett fett cv, kanske heller inte en självbiografi. Men alla som är så vilsna att de tappat tron på livet och inte känner någon mening men ändå vaknar, förhoppningsvis äter och duschar, och  sen lägger sig, gör det jävligt bra. Man har alltid chans till att få det bättre om man stannar kvar i livet.
 
Man ska leva med sig själv hela livet så se till att göra det hemtrevligt inombords. Det ska kännas skönt att vara sig själv. 
 
Tankar | |
Upp