Jag erkänner för mig själv

Jag har levt ett liv som att jag inte har MS. Jag har skämtat om sjukdomen, ansträngt mig när jag behövt vila, arbetat heltid för att sen komma hem och vara helt orkeslös och försökt förtränga allt jag känt i kroppen, eller inte arbetat mycket alls som är en risk när man är timvikarie, och det är en stress i sig. Fortfarande har jag inte helt vågat erkänna för min neurolog, som jag litar på och tycker är väldigt bra, att jag är töttare än vad jag säger. Jag har så svårt för att säga att jag inte orkar som alla andra. Jag har varit så rädd för att det ska begränsa mig om det hamnar i mina journaler eller om jag skulle få det på papper. Men nu har jag lekt färdigt. Jag orkar inte lossas mer. Min räddning är att erkänna för mig själv, det går att göra det utan att bli mer sjuk.
 
Jag har varit öppen med att jag går KBT och det är genom det som jag insett att ett erkännande (främst för mig själv) kommer lösa mycket för mig. Jag hamnar alltid i svackor eftersom att jag pressar mig till hundra procent, jag har tagit de arbetspass jag fått, studerat och så är jag mamma. "Men det borde man ju klara, folk klarar ju faktiskt sånt". Ja, men inte jag. Jag har alltid sagt att jag klarar av att arbeta heltid, och det är helt sant även om det är på gränsen. Men sen då? Efter jobbet orkar jag ingenting. Inte laga mat, vara med min familj eller hitta på något. Det är inte konstigt att jag varit så "anti" arbete eftersom att hela min fritid gått förlorad pga arbete. Men om jag kunde erkänna för mig själv att jag inte orkar 100% utan kanske 50% så skulle allt bli så otroligt mycket bättre. Men problemet är att i den branchen jag är i och siktar mot så kan 50% fortfarande vara 12timmars-pass. Jag måste slänga fram det hela i timmar. "Jag vill arbeta 4-6 timmar / dag". Går det ens i den här branchen? Vill någon ha mig med de kraven? Behöver jag helt sadla om för att kunna få det så här?
 
Det är det här som är mitt nästa steg på neurologmottagningen när jag ska träffa en i MS-teamet. Vad har jag rätt till? Det är faktiskt sinnessjukt vad jag tagit mig igenom, jag har bara pressat och pressat tills det knappt fanns något kvar av mig. Tack och lov att kroppen sa ifrån.
 
MS | |
Upp