Play

Jag har inte kunnat lyssna på musik de senaste åtta månaderna. Jag har mått dåligt av det. Det har gått bra med lite bakrundsmusik i bilen, från radion eller när man gått i butiker och hört någon trudilutt och sådär, men jag har inte kunnat sätta på en låt och lyssnat. Inte kunnat njuta ordentligt av musik på hela den här tiden. Jag har faktiskt fått ångest, helt vansinnigt. Musik har alltid varit mitt liv, förr kunde jag varken sova, plugga, förflytta mig eller ens leva utan musik. Men de här åtta månaderna har volymen varit nedskruvad.
 
(null)
Men den här tiden när jag arbetat med mig själv, börjat läka och växa som människa så har musiken smygit sig tillbaka och igår laddade jag ner Spotify igen och till min glädje så var all sparad musik borta! Det var väldigt skönt för mig. De första låtarna jag letade fram var några jag tycker om från Bodybalance-passen. Det är egentligen på passen som jag vågat känna musiken igen och jag tror att jag längtat så efter passen just för musiken. Jag har saknat den. Det känns bra, men det behöver vara låtar jag inte hört förut. 
 
Det händer så mycket med mig nu, jag börjar landa någonstans och vet lite mer om vilket håll jag ska sikta mot. Jag kan inte förstå att jag under alla år har tryckt bort det som alltid varit så viktigt för mig. Musik, dans, konst.. Jag var innte på att jag ville arbeta med ljud och ljus en sväng, jag ville starta en fritidsgård med temat musik och dans för alla ungdomar, jag skulle sätta ihop föreställningar, börja tatuera, skriva manus, böcker, måla, fota ja men ni vet. Men allt bara försvann. Jag gled in den "ordentliga" världen, och det har inte gått sådär jättebra måste jag säga. Men nu finns en annan rädsla. Ska jag försöka slingra mig in på det här spåret nu när jag är 27? Tänk om jag bara hade fortsatt hela tiden  fram till nu.. Fast när jag är 50 så tänker jag kanske "varför började jag inte när jag var 27 och hade fått gnistan igen?". 
 
Vi får se vart det här leder. Jag känner mer längtan och nyfikenhet nu än för ett tag sedan. Det har varit mest oro och ångest inför framtiden. Nu vågar jag nog säga att jag har en bra magkänsla. Men ingen stress, allt får ta tid. Jag måste hela tiden vara i mig, där jag är och vad jag vill. Jag slås lätt ner av mäta mig med andra, jag orkar liksom inte tävla eller försöka bli bättre än andra och det behöver jag inte heller. Bara utgå ifrån mig och ta den tid jag behöver. Jag ska inte mäta mig med mig själv heller, med det jag kunde förr.
 
Jag ska faktiskt ta hem min synth igen. Det är en början.
 
 
Allmänt | |
Upp