Vad är tid?

Jag lånade några böcker på bibblan idag och bläddrade lite i "Vad är tid?" ikväll. Den var inget för mig, den var inte alls så djup och filosofisk som jag trodde när Max av en slump drog fram den till mig. Men den väckte ändå några tankar hos mig. Tid.. det är något jag funderar över ofta. Jag brukar fördöma klockan varje gång jag tittar på den och påminns om vad beroende och styrd jag är av den. Det spelar liksom ingen roll hur slappt liv man lever, klockan är där, och påminner den inte om ett viktigt möte så påminner den om hur länge man varit slö.
 
(null)
Bild från Island
Författaren skriver något i stil med att varför skulle man vilja leva i nuet utan det förflutna och utan drömmar om framtiden? Det är intressant, för på ett sätt så förstår jag det. Men samtidigt absolut inte, det beror ju på hur man tolkar "leva i nuet". För mig är inte nuet ett tillstånd utan drömmar. När det man gör här och nu styrs av framtidsdrömmen, då lever man inte nu enligt mig (eller kan man det?) och det är ungefär så jag lever hela tiden. Antingen i framtidsdrömmen eller i en rädsla för framtiden. 
T ex, när jag började behandlingsassistenutbildningen så hade jag bara i huvudet att jag äntligen skulle bli utbildad, jag skulle äntligen få jobba med människor på det sätt jag vill, jag skulle ha lön och ekonomin skulle bli bättre osv. Jag hade liksom en bild av livet efter utbildningen, men jag glömde nuet = varje stund fram till slutet. Pang, sa det och jag orkade inte möta människors känslor med mitt eget trasiga inre. "Det blev inte som jag hade tänkt mig" hade jag förmodligen inte behövt säga om jag inte levt två, tre år fram. Jag var inte här, lyssnade inte på mig, såg inte mina behov alls. 
 
Men man kan ju vända på det. Vem går en utbildning utan att det leder till något? En examen, som ju ligger i framtiden. Ja..? Om man plågar sig igenom studier för att det kanske, eventuellt, leder till något bra.. är det då värt det? Jag kan ju dö dagen innan examen. Då vill jag gärna känna att mina studietimmar känns värdefulla och att jag kunnat leva i nuet och tagit in varje ögonblick. (Eller vill jag det? Bryr man sig om det när man är nära på att dö eller redan har dött?) Det är ett svårt ämne, för om man skulle leva som att varje dag vore den sista så skulle jag definitivt vara helt pank, min son skulle inte gå i skolan, jag skulle vara med honom exakt hela tiden och ätit glass och choklad till varje måltid, och jag hade definitivt inte lagt mig. Så någon slags tro på framtiden behöver jag, men att se det som händer precis nu och göra det jag vill nu för att jag mår bra av det nu är viktigare än att sönderstressad och lidande traggla sig igenom saker för att det kanske gynnar mig om några år. 
 
"Så om jag känner att jag skulle behöva droger just nu för att må bra, ska jag då ta det trots att min mål är att vara helt drogfri i framtiden?"... här vill jag ge ett vettigare svar än att "nej, för det är olagligt".. att vara i nuet handlar ju inte för mig om att må bra. Det handlar om att se sig själv och hantera sig själv. Att ta droger är att fly, att vara nu är att känna, se, agera i sig själv utan drogflykten (man kan fly utan droger också, det är jag bra på). Men jag skrev ju just att det kanske inte är värt att lida flera års studier för att man längtar efter målet? Nej, kan jag välja att må bra nu, så gör jag det. Men man kan inte alltid välja känslorna och då är det bättre att känna än att fly. "Men man kan ju välja känslorna om man har en drog framför sig? Varför vilja lida genom abstinens när man kan välja att må bra, om framtiden egentligen inte finns?" 
 
Nu vill jag bara säga för att det förstör, är inte äkta, kväver den du är, lurar dig och alla andra, Men vad vet jag egentligen? Vet vi ens något? Att vara "knarkare" är så jävla fel men alkohol är ju ändå skapligt okej. På behandligsassistenternas personalmöte klirrar det högt i glasen innan alkoholen sprutar ut i blodet. Alkohol är nästan alltid okej. Nu vill jag bara förtydliga att jag är inte för någon drog alls, men jag tycker det är svårt att motivera till ett drogfritt liv i ett väldigt speciellt och dubbelmoraliskt samhälle där ytan räknas mer än själen. "Sluta droga så att du kan hjälpa till och förändra samhället" skulle jag kunna säga, för många människor som hamnat i träsket är känsliga, kreativa och djupa själar som verkligen skulle behövas men som göms undan bakom droger.
 
Nu spårar det ur.. från tid till droger... jag vet inte vart jag vill komma för jag vet inget mer än vad som räknas för mig (knappt det ibland) och det som räknas för mig kan ändras. Jag klandrar ingen, varken socialarbetarnas klirr i glasen eller knarkaren med sina piller (hatar etiketter på folk), vi är människor, vi är vilsna, vi gör fel, vi söker, grubblar och mår skit men vi gör också bra saker, vill bra saker, vi är någon och den någon är värdefull. Den är bara ganska borttappad för många av oss. Vi vet ingenting, alla är olika och vi måste lyssna med öppna hjärtan. Nu. 
 
Allmänt | |
Upp