Jag glömmer det aldrig

Jag tackar ödmjukast för att den här dagen blev bra till slut! Det är så märkligt hur kroppen kan signalera allt möjligt, särskilt när den varnar trots att absolut inget farligt, dåligt eller annorlunda händer. Jag vaknade på rätt sida och såg efter ett tag att en vän hört av sig och undrade om vi ville ses, kul för barnen också. Frisk som jag från och med idag är så kände jag en sån lycka av tanken på att få lämna hemmet, andas luft och träffa andra varelser. Ni vet hur man kan känna efter några sjukdagar hemma, särskilt om man behövt tillbringa två av dem på sjukhus. Usch.
 
Men så kom det, precis innan vi skulle gå.. ”stressattack”, eller ren och skär ångest som en del kallar det. Helt från ingenstans så knöt sig magen, jag började må illa och fick fokusera på andningen i fosterställning. Jag tog första bästa plats, vilket var på mattan i TV-rummet men tvingades flytta pga högljudd, kinesisk barnfilm. Jag tog mig till sängen och där blev jag liggandes i säkert 30minuter.
 
Där och då lovade jag mig själv att aldrig någonsin glömma den känslan. Jag tänkte för mig själv att jag ska ta det lugnt, förlåt, jag lovar att inte stressa i onödan och ska lyssna på kroppen, jag lovar, snälla. Annars är det så lätt att jag studsar upp efteråt och ändå fortsätter som vanligt. Men jag kan inte släppa en del tankar.. en av anledningarna till att jag är stressad är att jag förstår ju att jag måste bli bättre, det kommer inte hålla, jag måste tillbaka till studier och/eller jobb. Och hur blir man bättre? vad är botemedlet? Och så undrar jag hur det skulle ha gått om jag var ensamstående! Hur i hela helvetet får man ens chans till återhämtning då? Hur mycket man än hatar pengar så är man beroende av skiten. 
 
Jag kommer i alla fall aldrig glömma hur jag mådde idag när jag låg där och bad om förlåtelse till mig själv. Jag tackar mig och mitt barn för de fina stunder vi haft tillsammans idag, jag älskar honom så. Det finns så mycket att glädjas över mitt i all röra.
 
Stress & ångest | |
Upp