Negativa tankar

Att lita på livet är som jag tidigare skrivit inte särskilt lätt för mig. Att vara här och nu, känna lugn och en trygghet i mig själv är något jag får jobba med hela tiden, i varje liten situation. Det tar enormt med energi att vara misstänksam mot allt och alla, att inte lita på någon och knappt sig själv och dessutom hela tiden tänka på framtiden som att något negativt kommer att inträffa. Det tar hårt. Så när jag t ex fantiserar om att vi i framtiden har ett hus med en fin trädgård (trädgården är viktigast) så kan jag slå omkull den tanken och istället tänka ja fast vad är det för mening med det, det kanske ändå blir krig och vad ska jag då med en fin trädgård till om jag inte ens kan överleva utan den trygghet samhället erbjuder. Osv. 
 
 Det är väldigt negativa tankar om något jag absolut inte kan påverka. Det skadar såklart inte att lära sig lite överlevnadsskills, jag tycker ju det är roligt, och då kan jag istället fokusera på att det är roligt och värdefullt att kunna det. Som en hobby, jag behöver inte tänka katastroftankar om allt. Men jag vet att det här är väldigt vanligt bland oss människor. Inte specifikt för krig och överlevnad, men i många andra situationer. Katastroftankar om arbetslivet, sociala aktiviteter, när himlen blir grå och mörk, vad som helst egentligen.
 
Tänk vad mycket vi människor har inom oss. Fantasi, känslor, våra sinnen som vi alla upplever olika. Så mycket som för många hålls tillbaka. Det grundläggande, det "lilla" och enkla, det pressas bort. Vi ska programera om oss så att vi passar till den yttre världen som är långt ifrån naturlig. Men istället för att avsky att det är så, så måste jag landa i det. Så här är det nu och vad tänker jag göra med det? Med mig? Vad kan jag ta in från den här världen som fyller mig med glädje, kraft och färg? 
 
Istället för att klaga på allt som inte passar mig med den här världen så kan jag fråga mig vad det är jag behöver. Jag behöver inre frid, acceptans och mod. 
 
"Yogaljuset" är min markering för meditaion. I perioder är ljuset alldeles för besvärligt för att plocka fram och tända, oj vad jobbigt det kan vara, men så har jag tack och lov också perioder där det blir rutin. Då tänder jag ljuset minst en gång om dagen och bara är med mig själv, i lugn och ro.
Observera att det här inlägget inte innebär slutet på min kritiska och grubblande sida. 
 
 

Kropp & själ, Tankar | |
Upp