Pinsamt och kusligt

Vi har gjort bort oss. Jag och min mamma. Jag hade tid för MR-undersökning idag klockan fem och jag kände att jag ville ha med mig någon just idag eftersom att det är lördag! Jag och min konspirationshjärna var inte alls bekväm med det.
Jag hämtade upp mamma och vi åkte. Efter några krokar på gammelvägen så kommer man till rödljus precis vid en bro. Där stod det en riktigt fin, vit "raggarbil" med fönstren nervevade. Vad konstigt att den stod just där precis vid rödljusen, vem lämnar en så fin bil sådär? Och så såg jag att det stod en fint packad korg i sätet också. Något stod inte rätt till. Eftersom att det var rött så hoppade mamma ur bilen för att kolla så att ingen låg skadad där inne. Hon kom tillbaka och sa att hon inte hade sett någon. Då bad jag henne gå ut igen och fota registreringsskylten så att vi kunde tala om för polisen, något hade ju säkert hänt! Hon gjorde det, sen blev det grönt och då såg vi.. Det var ett brudpar på andra sidan vägen, vigsel tror jag.. eller fotografering, strunt samma, vi skämdes ihjäl!!! Åh vad dom måste ha funderat över vad vi höll på med. Dom såg oss ju! Usch vad pinsamt...
 
Sen kom vi fram till sjukhuset. Lika kusligt som vanligt. Självklart kusligare med svartvita bilder, men när jag går där så brukar jag tänka undra vad man säger om det här sjukhuset om 50 år. Man kanske funderar över hur det är möjligt att man gick tillväga på det här sättet, och att dokumentera precis allt! Fanns det ens tid för patienterna? Ja, man visste väl inte bättre...
 
När jag hade lagt mig på britsen till magnetkamera-röret och fått på mig både hårmössa och öronproppar samt en nål i armen så klickade röntgenkvinnan på det där locket över huvudet och jag gled jag in. När apparaten startade med sina konstiga ljud och smällar så undrade jag hur länge det skulle vara så här egentligen, i hur många år till? Det tar tid, är känsligt (alltså att man måste ligga still) och låter förjävligt. År 2018. Jag ska inte klaga, det är en fantastisk uppfinning, men ärligt talat. Det är också något man kommer skratta åt om 50år. 
 
Varje MR-undersökning går smidigt för mig. Jag tänker att undersökningen är som att fota med lång slutartid så jag ligger helt stilla. Jag fick komma in snabbt idag. Det har hänt någon gång tidigare att de tagit in mig, satt nålen i ett annat rum och låtit mig sitta och vänta en stund i korridoren precis vid undersökningsrummen. Det tycker jag inte om alls. Det finns stolar och ett runt litet bord precis vid fönstret i den korridoren och när jag sitter där i min vita sjukhusrock och blickar ut över andra delar av sjukhuset med tomma svarta fönster så kan jag inte låta bli att tänka på mentalsjukhusen. Skrämmande när man sitter där som patient i en vit, noppig rock som använts av så många andra före mig och tänker på det. 
 
Nu är det över för den här gången, hoppas på att min hjärna är fläckfri, bokstavligt talat.
 
MS | |
Upp