Te & tankar

Hjälp. Mitt huvud. Jag har precis städat undan dagens materiella kaos här hemma och det andra kaoset har just lagt sig.. Fast politikkaoset pågår ju här i bakgrunden i Tv-rutan men det känns lite avlägset jämfört med kriget som just var här hemma.
För att inte trötta ut er med för mycket detaljer om bråket, och för att slippa uppleva det igen så säger jag det kort: fy vad det är svårt att vara förälder. 
 
Nu har jag i alla fall hamnat i soffan med te, tandvärk och huvudvärk. Konstigt att jag hänger på  bloggen då, men det är inte värken som får mig att kika in här. Det jag tänker skriva om är de tankar jag fick i bilen på väg hem från stugan.
 
Det var kalas i stugan och där fick jag en fråga om arbete. Frågan kom från en person jag tycker mycket om och personen är dessutom inte alls dömande, men min osäkerhet och självskadehammare slog igång direkt i min själ. Med självskadehammare så menar jag den hammare jag så fint slår mig själv med inombords. Allt jag borde göra, borde orka, borde vilja osv. Jag svarade ärligt att jag är helt sönderstressad och inte tänker pressa mig själv nu, inte än, så jag arbetar inte för tillfället och jag har tagit studieuppehåll. Personen var förstående och tyckte att det var rätt av mig att lyssna på mig själv och hade förmodligen ingen aning om den process som startade inom mig.
 
När alla fikat, pratat och umgåtts i några timmar så var det dags att åka. Bilen skumpade iväg på den ojämna, kringelkrokiga stugvägen innan vi kom ut till stora vägen. Där gled vi förbi ängar, tågräls, gamla hus och hästhagar. Jag fick en känsla av hur det var förr och jag började tänka på att den värld jag lever i nu kommer vara avlägsen om 50år. Såklart. Jag funderade över om jag kommer tänka herregud vad jag oroade mig i onödan, att jag grubblade över vad det skulle bli av mig i så många år när det egentligen alltid var självklart om jag hade lyssnat till mitt inre. Nu sitter jag här och mår gott, tänk om jag hade vetat det på den tiden... Eller så blir det inte alls så. Jag kanske knappt har pengar sparade och min MS har kanske begränsat mig oerhört mycket. Vad vet jag? Ingen vet, inte ens de som är utan kroniska sjukdomar. 
 
Frågan är, hur litar man på livet? Jag har haft sånna här funderingar i väldigt många år, men här är jag. Jag trivs, jag har det bättre än vad jag hade kunnat gissa för 7år sedan, jag lever. Förutom stress och grubblerier så mår jag bra. Varför kan jag inte bar glida med och lita på att livet är här och nu och kommer ta mig vidare så länge inte döden hälsar på (vilket jag verkligen hoppas dröjer). Varför var det så jobbigt för mig att säga att jag inte arbetar just nu? Det tar så hårt varje gång det kommer på tal. Jag förstår inte, jag behöver ju det här! Varför behöver jag övertyga mig själv hela tiden? 
En dag hoppas jag på att kunna läsa det här inlägget och tänka älskade Iza, vad jag har fått slita och vad mycket jag har fått gå igenom, och vad lite jag älskat och tagit hand om mig själv. Tur att jag gör det nu, goa Iza. 
 
Tankar | |
Upp