En dag i taget

Min mormor sa en bra grej till mig för ett tag sedan när jag satt där vid köksbordet och drog mig i håret i frustration. "Vad ska jag göra mormor, säg mig vad jag ska göra!" Hon tittade på mig med sina snälla ögon och la huvudet lite på sned på det sätt jag tror alla snälla mormödrar gör och sa "jag märker att du är splittrad och vill så mycket, men ta en sak i taget. Fokusera på nästa händelse och låt bara tiden gå fram tills dess och under den tiden så behöver du inte göra någonting alls". Jag ville säga emot, vadå inte göra något alls? Men så tänkte jag att vad jag än gör nu så kommer det inte lösa det som behöver lösas. Jag kan verkligen inte göra något. En dag i taget. Jag måste tro på att det blir bra, och det gör jag nu. 
 
Att lita på att man kommer dit man ska är svårt för allt är så starkt kopplat till prestation. Vi är matade med att utan prestation så kommer man ingen vart. Men vem avgör vad som är att prestera? Stark är den som står ut med sig själv i ensamhet, den som kan möta sitt inre, sitt sanna jag. Den som vågar känna hur det känns att helt vara sig själv med allt man bär på, all skit man har gjort, allt man inte gjort, att känna smärtan, lyckan och allt annat man har med sig. 
 
De som lever här och nu, med sig själv som man är, oavsett status, är de som lyckats i mina ögon. När ska jag se på mig själv så? Varför har jag fortfarande en hög med krav på mitt skrivbord som inte ens stämmer överens med den jag är eller vill vara? Den högen innehåller bara skräp som samhället lagt där och talat om att det här behöver du gå igenom för att bli lycklig. Och jag fortsätter gå igenom sida efter sida, motvilligt och hela tiden med en känsla av att jag bara vill elda upp skiten. Men jag fortsätter ändå och värderar mig själv utifrån det samtidigt som jag ser en annan del av mig själv sitta utanför fönstret med en bok jag själv valt och njuta av varje andetag. Men jag fortsätter gräva i pappershögen och ju mer jag gräver desto sämre mår jag. 
 
Nu är jag inte riktigt där. Högen ligger kvar på skrivbordet men jag är inte där och läser, men jag har heller inte helt vågat ta min bok och satt mig där ute på stenen. Kanske jag ska titta på bara några papper till? Det kanske finns några bra? Eller ska jag elda upp skiten, gå ut till min sten och ta allt från början? Vad händer då? Vågar jag?
 
Reprogram | | Kommentera |

Reprogram

Idag har jag hamnat i en slags acceptans. Det fungerar helt enkelt inte att leva "svart eller vitt", det hade väl ändå varit alltför enkelt? Och kanske tråkigt.. Jag vet inte, jag har i alla fall haft allt möjligt för mig sedan jag stressade ihjäl min hjärna, mitt hjärta och min själ. Första steget var att kasta min fysiska kalender i soporna och endast använda mobilens almanacka som jag kunde dela med min sambo och därmed slippa hålla koll på viktiga tider helt själv. Andra steget var att avbryta skolan och ansöka om studieuppehåll. Strax efter det började jag gå KBT och sen startade sommarvikariatet som jag knappt visste att jag skulle orka med. Schemat slutade i början på augusti och sedan dess har jag försökt varvat ner. Det har gått sådär.
 
Under den tiden, från april till nu, så har jag hunnit stressa upp mig över en rad andra saker än allt det jag redan var stressad över. Jag skulle bland annat göra mig av med mobilen för att slippa alla funktioner, intryck och kontakt med omvärlden. Men jag kom på att det är ju bra att kunna bli nådd, speciellt eftersom att jag har barn! Oansvarigt att kapa helt, det är lite väl ego, så då fick det bli en knapptelefon. Min iphone nollställdes, stängdes av och ersattes av en plastig minisak som inte vägde mer än en ostskiva. Det var ett helvete med den eftersom att alla föredrar att smsa i stället för att ringa, det bara plingade och plingade och telefonen orkade knappt med att radera. Värst av allt var ändå att smsen kom i olika "mappar", det blev liksom inget konversationsflöde.. Sen kom jag på att det är ju bra att ha internetbank, swish, mobilt bank id osv.. Då var det bara att ta tillbaka min iphone och installera om allt viktigt, fortfarande inga sociala medier mer än blogg-appen.
 
Därefter kom jag att tänka på att det var lite läskigt med apple egentligen. Varför kan man inte radera sitt apple-id? Det är något skumt med det här, bäst att göra sig av med alla apple-prylar. Telefonen får jag snällt behålla, men båda mina datorer såldes, de som jag älskat så mycket. Nu skulle dom fara och flyga! Hejdå apple! I samband med försäljningen så var jag tvungen att kontakta apple-support. Dagen efter att jag sålt ena datorn började det ramla in konstiga mail, de såg ut som vanliga fejkmail, men jag började ändå tänka att jag kanske inte lyckats rensa hela datorn, jag kanske är inloggad på något sätt och köparen råkat klickat på något. Med tillåtesle var apple-killen inne i min telefon på en sekund. Usch usch usch vad det var jobbigt. Jag litade till tusen på honom, men tanken på att folk faktiskt kan göra så där fick mig att skita på mig. Jag visste det sedan tidigare såklart, men nu i min sönderstressade period så var det en mardröm. Mobilens båda kameror fick tejpas för med rosa små pappersbitar. Nu kunde jag inte ens fota med mobilen längre...
 
Och det var här jag började inse att ett av mina största intressen skulle hamna under jord. Foto. Strunt samma med mobilkameran, men hur hade jag nu tänkt göra med systemkamerans bilder? När minneskorten är fulla måste ju alla bilder ta vägen någonstans och nu har jag ingen dator! Ångesten steg. Vad är det som händer egentligen? Har jag tänkt isolera mig fullständigt? Ska jag sitta hemma med mina böcker och tyna bort? Problemet är inte att folk kan kontakta mig eller tjuvkika på mig genom kameran, eller att ett apple-id inte går att radera. Jag kan helt enkelt inte säga nej, jag orkar inte hantera andra just nu. Att folk kan hacka sig in i min telefon är ju inte värre än något annat brott, ändå har det skrämt skiten ur mig. Och det är fortfarande läskigt, jag är skeptisk och vaksam men det får inte styra. Jag älskar också tekniken, det är egentligen vad människorna gör med den som är läskigt. Det är vidrigt att verkligen inse att ett liv utan tekniken i stort sett inte är möjligt. Jag har testat! Det kanske går för de allra äldsta, men för oss som växt upp med det, glöm. 
 
Nu är hösten här och min längtan efter att fotografera har startat. Jag var och beställde mig en dator idag (inte apple) så att jag faktiskt kan fortsätta med ett av mina intressen. Jag har också för en vecka sedan blivit medlem på ett gym igen så det intresset också kan få leva vidare. Och för första gången på länge känner jag att jag kan acceptera läget lite bättre. Instagram, Facebook, Snap och allt vad det heter kommer förmodligen aldrig någonsin användas igen, men det finns mycket jag gillar. Som att blogga, läsa bloggar, fota, enkelt kolla saldo och föra över pengar, beställa saker, kolla öppetider smitidigt, lyssna på poddar och använda Gps. Och det är ok! Det tar tid att förändra en livsstil och för att den ska få förändras åt rätt håll, till det bästa, så kan man inte vända upp och ner på allt över en natt. Stressnivån har knappast minskat av att göra så. 
 
Nu är jag i alla fall tillbaka och ser fram emot att utan press skriva inlägg i lugn och ro och med lust, och dela mina bilder och tankar när jag känner för det och ändå känna att det är okej att det blir som det blir. Jag måste lita på livet. Men såklart också vara förberedd. Man vet aldrig, att vara lite misstänksam och förberedd skadar inte. Allt kan rasa vilken dag som helst. Men tack och lov så lever vi ju här och nu och det gäller att försöka känna det. Jag är så långt fram i tiden för ofta. I en tid jag inte ens kan förutspå, jag kanske inte ens existerar då! 
 
Reprogram | | Kommentera |
Upp